Perspektiv på den myrdalska familjen.

 Jan Myrdal har funnits med som författare under mitt vuxna liv. När jag skrev en uppsats på universitetet hade jag med boken "Rapport från kinesisk by" bland annan 60-talslitteratur. En mycket positiv skildring av kulturrevolutionen. Folk trodde på den då och vänsterfolk gick med "Maos lilla röda" i bakfickan. Och Jan Myrdal beundrades av många. Intervjuerna som gjordes i den kinesiska byn skedde dock genom en tolk så han hade ingen koll på om han fick en rättvis bild.

Senare tog jag del av Jan Myrdals barndomsskildringar, där han chockerade oss alla med bilden av sina föräldrar och skildrade relationen till dem och uppväxten på ett mycket negativt sätt. Alva Myrdal framstod som en mycket kall människa som inte förstod sig på barn och som inte kunde tolka en katts signaler ens. Man undrade ju i sitt stilla sinne om man kunde skriva så om det inte var sant, om det inte åtminstone var hans ärliga upplevelse? 

Jag förstås undrat över varför Jan inte markerat att han ändrat inställning till en del saker som de flesta andra har gjort om just kulturrevolutionen och inte ens om polpotregimen... Han började framstå alltmer som en bisarr gubbe.

Och nu kommer "De hemliga breven" som sparats och utgetts av systern Kaj Fölster. Introduktion och urval av Bosse Lindquist. Det är främst brevväxling mellan Jan och Alva. även några brev från Gunnar. Minst lika svårsmälta som barndomsskildringarna. Här framstår Jan Myrdal som den kallhamrade och Alva Myrdal som en älskande mor som gör allt och för mycket för sin son och som rannsakat sig själv och försökt förstå hur det kunde bli så här. Barndomsskildringarna bestod nog också av rena medvetna lögner.

 Under lång tid är Jan Myrdal försörjd av sina föräldrar och han dikterar för sina föräldrar punkt efter punkt vad föräldrarna ska ordna åt honom tills han kommer hem när han är ute och reser. De fixade ett hus åt honom men han hade velat att de skulle fixa en utbyggnad också innan han kom hem... Man kan förstå att Jan kämpade för att få tillbaka dessa brev men han lyckades inte så nu kan omvärlden få en mer nyanserad bild av det kända föräldraparet och deras förstfödde. 

Jans attityd och självbild verkar minst sagt märklig. Han anser att representanter för bokförlagen har hybris om man ger kritiska synpunkter på hans böcker. Hans sätt att skriva om människor är verkligen makabert. 

Sonen Janken Myrdal ger i ett efterord en bild av sin far och sina farföräldrar främst Alva  som verkar nykter och nyanserad. 

Boken kan rekommenderas för dem som följt den Myrdalska familjen och undrat över hur det egentligen varit. Den här boken ger kanske inte hela svaret heller men nog bidrar den till ett lite mer rättvist perspektiv. Man önskar att Alva som tagit mycket illa vid sig och vars ålderdom förmörkades av dessa böcker hade fått uppleva denna upprättelse.

Drombild 4

Änne en målning inspirerad av en drömbild. Det jag såg var någon sorts skärm och att det ena klotet efter det andra kom och försvann bakom skärmen. Jag såg inte hela den här bilden utan jag komponerade den inspirerad av min drömbild.

Drömbild 3

 Drömbild 3 eller alternativ titel: Krälande reptilsvansar 😄
Jag tänker så mycket på hur man ska åstadkomma abstrakt konst så jag ser saker framför mig ibland i halvvaket tillstånd. Denna bild är inspirerad av en sån drömbild men jag har fortsatt att "drömma" lite till så det är inte troget ursprunget som nog var lite mer diskret. Det var bara en bubblande och sjudande orange massa och så blått vågliknande mönster runt omkring. I drömmen verkade bilden vara uppbyggd av pointilism så jag har ägnat mig lite mer åt det jag kallar fläckilism för massor med små prickar har jag inte riktigt tålamod med.

Människor och termiter.

 
Kan man kalla denna målning abstrakt konst eller kanske surrealistisk? Vad man kallar abstrakt konst verkar vara lite hipp som happ. Om man är strikt ska det väl inte finnas något som relaterar till verkligheten om det är abstrakt. En del kallar det abstrakt bara om det inte är realistiskt och i den meningen är detta abstrakt. Relaterar allt till verkligheten så kan det vara förenklat eller stiliserat men inte abstrakt om man ska vara noggrann. Men okey - du får kalla det vad du vill.

Färgen på målningen blir aldrig helt rättvis på skärmen hur mycket man än försöker mixtra. De färger som finns aningen blått i blir mycket blåare. Men det funkar på sitt sätt. Man får se originalet och det som syns på skärmen som två bilder på olika villkor.

Ibland när jag är ute och åker och ser enorma husblock som när man åker tåg och kommer söderifrån och ser enorma husblock och på kvällen lyser det i de små gluggarna. I varje sån där glugg finns det någon människa instoppad. Det är så människodjuret bygger sina bon - och det får mig att associera till en termitstack fast jag inte sett nån sån i verkligheten. 

Stora husblock och människomassor - lite ångestladdat. Kanske för att man känner sin egen obetydlighet i det stora hela?? 

Kill your darlings

                                                                                              




Detta stilleben med kastanjer och stenar gjorde jag för länge sen. Jag var entusiastisk för motivet och lade stor möda vid att arrangera stenarna och kastanjerna. Men resultatet kändes aldrig bra. Tyckte att bilden blev kvalmigt glödhet och nästan brann upp, Jag försöket bryta av med lite kyligt blått men det hjälpte inte helt. Nu har jag tillämpat "kill your darlings", som författare brukar tala om, på min målning och målade över den färgsprakande bakgrunden som förtog fokus från själva motivet. Nu tycker jag motivet blir mer centralt. Höst är ju inte bara sprakande färger även om jag kan vara så förälskad i dem så jag blir blind.

Drömbild nr 2

 Ja - här kan man se hur hjärnan ockuperas av sociala medier. Bilden är inspirerad av en drömbild där jag såg en massa emojier och hur de trillade ned och blev till skrot på botten... Kanske en symbol för livet eller livet på Facebook?

Vilken emoji identifierar du dig med?

Hej då verkligheten!

 Det har stått ganska stilla med målningen ett tag. En av anledningarna är att jag vill hitta andra sätt att måla. Lite mer abstrakt vore kul, att få lyfta lite från verkligheten in i fantasins värld. Men hur gör man en abstrakt målning som ger något? Några färgfält bredvid varandra bara så där? Den måste väl ge något både till känsla och tanke... Jag är van vid att jag måste ha en idé för att börja måla överhuvudtaget - en färdig idé och sen sätta igång tills idén är någorlunda förverkligad - klart. Men nu måste jag nog sitta och kladda och testa mig fram mer och ha lite tålamod och det måste bli mycket skräp tills det blir något som känns bra. Det gäller att utmana latmasken. Inte lätt när det gäller mig... 😒

Jag har tänkt mycket på abstrakt konst, försökt kolla in andra konstnärer. Tittat på konstprogram på TV. Jag funderade tydligen så mycket att jag började se syner 😃 Jag såg bilder framför mig när jag blundande i lite halvvaket tillstånd. Bland annat en bild av nån sorts skimrande droppar eller bubblor med lejongul botten. Det såg nog inte exakt ut som på bilden - jag utvecklade drömmen lite...

Oj - kanske jag blir en ny Hilma af Klint som trodde hon fick sin konst från andevärlden! 😎 Tyvärr är det kanske inte så märkvärdigt att jag ser droppar och bubblor i drömmen eftersom det är ganska populärt med sånt i konsten i dag så man ser det inte så sällan och hjärnan tar intryck.